torsdag 2 oktober 2014

Ett virrvarr av tankar en sen oktoberkväll.

Pjäsen som jag sätter upp på Kvartersteatern i Norrköping går framåt. Dock har en av skådespelarna hoppat av så vi är inte full grupp längre. Vi letar efter en ersättare för fullt. Vi läste igenom manuset och försökte agera ut det vi kunde. Det blev lite jobbigt för mig som var tvungen att spela två roller OCH regissera samtidigt. Jag ska ju bara ha en liten roll samtidigt som jag ska regissera dem andra och få ihop en så rolig komedi det bara går.

Jag har så mycket tankar kring massa saker just nu. Jag ser fram emot arbetet med teatern, att utvecklas som skådespelare och samtidigt få lite erfarenhet som regissör. Men idag plockade jag fram gitarren för första gången på flera månader och kände att jag saknar den delen av mig själv. Musiken och sången. Tankar på en ny skiva finns där. Kanske ett samarbete med någon annan textförfattare än bara mig själv? Spela in en ny skiva och sätta ihop en egen konsert. Det är så mycket jag vill göra men jag tror jag måste stoppa mig själv lite. Har ju skolan att tänka på också. Har nog ett par nya låtar liggandes på lur i bakhuvudet. Ännu ett par till högen av tidigare ihopskrivna alster. Det känns så sorgligt när de bara ligger där och samlar damm när man VET att man kan göra någonting bra av dem. Men jag har inte resurserna. Jag har ingenstans att spela in dem. Det är synd.

tisdag 23 september 2014

Vad händer i mitt liv just nu?

Jag tänkte att jag ville uppdatera presentationen av mig själv en aning. Jag har nämligen ändrat inriktningar och uppfattningar i mitt liv sedan min första presentation jag skrev här.

Jag har nu hunnit fylla 29 år. Det är 7 månader kvar tills jag fyller 30. Jag kan inte riktigt påstå att jag har åldersnoja även om jag kanske har känt mig mera stressad det senaste året.

Jag har bytt inriktning på min universitetsutbildning. Jag läste kulturvetenskapsprogrammet innan. Jag bytte till Litteraturvetenskap. Jag ska sätta ihop min egna examen med en master i litteraturvetenskap är tanken. Jag har äntligen hamnat på rätt spår. Jag trivs som fisken i vattnet med litteraturvetenskap och jag riktigt känner hur passionerad jag är inför varje utmaning vi får i kurserna.

Någon gång i framtiden vill jag ge ut en bok i någon form. Sen vill jag arbeta som förläggare. Men författardrömmarna finns där.

Teater håller jag fortfarande på med. Jag har skrivit manus och ska under det kommande året regissera och skådespela i min egna komediuppsättning på Kvartersteatern i Norrköping. Det ska bli så spännande att se hur det här projektet kommer utvecklas och sedan spela upp resultatet i maj 2015. Jag har flera teatermanus på lur. Det har är så hiskeligt svårt att skriva manus men det är en utmaning jag har tagit mig an med entusiasm. Att få ihop dialog och scenhänvisningar har varit ett frustrerande arbete men åh så roligt när det lossnat och till slut blivit ett färdigt manus.

Jag hoppas att jag den kommande tiden kommer att uppdatera allt oftare härinne. Det verkar vara ett bra avslut på en annars stressig dag att låta kreativiteten flöda och låta andra människor läsa det.  

Där jag kommer ifrån

Detta är en övning som jag fick göra under en föreläsning om skrivande på den litteraturvetenskapliga grundkursen jag läser på Linköpings universitet. Uppgiften gick ut på att man i punktform skulle skriva hur man vuxit upp och var man härstammar ifrån och sedan utifrån punkterna skapa en dikt på fri vers. Resultatet kan ni läsa nedanför.

Där satt pappa, vid synthen, i sina leopardmönstrade badbyxor
och spelade finsk tango.
Vodkaflaskan stod på bordet bland alla alkoholstinkande glas.
Jag som ville ha vatten.
Fredagen kom - det var dags för Finska Föreningens dans på Mamregården.
Pappa skulle spela, mamma skulle sälja entrébiljetter.
Jag sprang runt bland finska svordomar och sisu.
På lördagen bakade mamma köttfärspiroger och friterade dem i kokosfett.
Jag sprang i skogen bakom huset och letade efter rymdstenar.
Hem kom jag med fisken som jag aldrig fångade i Fiskelösen.

Av: Nina Kaakinen Andersson

Object poem

Detta är en övning från en föreläsning i skrivande på den Litteraturvetenskapliga grundkursen jag läser på universitetet. Det är en object poem (det finns ingen svensk översättning till termen men man kan säga att det är en dikt baserad på ett specifikt objekt). I den här dikten, som jag skrev ner på ungefär 10 minuter illustrerar jag min hatkärlek till min mobiltelefon. Jag tror många i dagens samhälle känner likadant för sina smartphones.
 

Jag behövde dig för kontakt med omvärlden.
Försäljaren sa att du var bäst.
Så jag köpte dig utan protest.
Kom hem, startade dig,
såg till att du hade full batteri.
Nu kunde jag kontakta omvärlden utan problem igen.
Framför allt kunde man nå mig.
Det är ett år sen nu.
Du blev en del av mig.
När du inte finns där i handen, i fickan eller framför mig,
är du som en saknad kroppsdel

Av: Nina Kaakinen Andersson

söndag 24 augusti 2014

Utdrag



Följande är ett kort utdrag ur en historia jag håller på att skriva. Kan ni gissa vad karaktären är för något?

Marken verkade gunga vid hans fötter, huvudet kändes som om den skulle sprängas och varje muskel i hans kropp darrade av överansträngning. Det hade gått alldeles för lång tid sen han fått i sig den näring han behövde. Han snubblade på sina egna fötter och landade med ansiktet i en vattenpöl. Vattnet fuktade hans läppar men gjorde ingenting för att väcka liv i hans kropp. 

”Om det vore så enkelt som vatten.” Tänkte han i sitt svaga tillstånd.

Han tvingade sig att rulla över på rygg och låg sedan kvar där och försökte fokusera blicken på natthimlen. Det var sommar. Det spelade egentligen ingen roll vilken årstid det var. Han kände varken värme eller kyla. Han kunde inte minnas hur solen såg ut, hur värmen kändes  mot hans hud.
En råtta kröp över hans bröstkorg och han grabbade tag i den. Men innan han hann bita nacken av den ångrade han sig och kastade iväg den skräckslagna gnagaren. Han blundade och lät mörkret omfamna hans redan livlösa kropp. 

Av: Nina Kaakinen Andersson

måndag 2 december 2013

Det här med kärlek

"Det är ju viktigt det här med kärlek." Tänkte hon medan hon promenerade där i harmoni. Ett ansikte uppenbarade sig i hennes minne men hon kunde inte placera det. Än mindre ge det ett namn. "Minnet är ju inte som det en gång varit." Tänkte hon bittert.
I hennes unga dagar hade hon inga som  helst problem med att placera rätt namn med rätt ansikte. Hon mindes att det var ett exotiskt namn. Cleopatra? Leendet spred sig på hennes läppar när hon smakade på namnet. Försökte para ihop det med ansiktet. Ja, så hette hon! Hennes första kärlek.
Hon fortsatte i sina funderingar. Det var ju viktigt det här med kärlek.

tisdag 8 oktober 2013

En kvinnas monolog (ofärdig)

Ja, här sitter jag! På väg mot 30. Sakta men säkert ser jag mitt 20-tal försvinna i backspegeln medan jag desperat försöker bromsa för att hinna med allt. För att hinna se allt. Det är så mycket man hela tiden förväntas tänka på. Så mycket man förväntas hinna med. Och här sitter jag, med en kopp te och ser allt det där jag vill göra, men inte hinner med, passera förbi som neonskyltar i natten genom fönstret från en framrusande bil. Men vad gör det om hundra år? Inte behöver jag sätta min prägel på den här världen. Inte behöver jag skriva historia. Nej, det är alltid någon annan som får ta ett steg ut i rampljuset medan jag sitter här med min kopp te och väntar på min tur.
Det är som att sitta i ett väntrum på ett sjukhus. Man vet kanske inte riktigt varför man är där men man väntar på hjälp, på att någon ska lyssna. Ibland får man hjälp på en gång. Ibland får man vänta ett halvt decennium. Eller så skickas man runt från avdelning till avdelning.